Hedemoratuppen Klasse Jussi Olofsson med sina höns.
Hej! Jag heter Marianne och bor numera i paradiset.
Den femte juli for vi till Herte utanför Bollnäs och köpte 13 hönor på en fin bondgård. Bondmoran heter Birgit. Jag hade satt in en annons i lokaltidningen: Höns köpes – gärna utvärpta. Det betyder att dom är runt ett år och brukar bytas ut. Men jag vet att en höna som får leva gott kan bli flera år och värper bra när hon fått vila upp sig.
Genom drängen på gården fick vi tag i en tupp hos
Marianne i hängmattan med Klara.
en granne. Där fanns det fyra tuppar i gården och vi tog en Hedemoratupp som nu heter Klasse Jussi Olofsson. Han är inte så gammal. Vi fick elva brun- och vit leghorn och två vita leghorn. Dom vita är riktigt drivna industrihöns. Och det märks för dom är mest hungriga och värper mest. Bruna hönor ger bruna ägg och vita hönor vita ägg. En del hönor var riktigt fina medan andra var fula med bara kroppar både här och där. Efter tre dagar i vårt gamla mjölkrum som vi inrett med reden och sittpinnar fick dom gå ut. Och nu gör dom inget annat än kutar runt och krafsar och gräver gropar under buskarna i trädgården. Där sandbadar dom mitt på dagen och sprätter jord på vingarna. Så tvättar dom sig. Flocken vill gärna vara med oss människor. Så ordet husdjur har verkligen fått sin innebörd.
Marianne gungar lite i mattan med Axel också.
Redan från början var det en höna som var runt fötterna på mig och barnbarnen. Hon var nog mobbad tidigare. Vi satt på en potatislåda och matade henne med Marie-kex och då sa jag att hon kunde väl heta Marie. Nä, sa Klara efter en stund: Hon ska heta Marianne! Och så fick det bli. Marianne står oftast nedanför köksfönstret och väntar på mig. Hon vill gärna bli buren. När barnbarnen Ida och Axel, 4 år, och Klara, 7 år, är här blir hon buren av och till. Turister som kommer hit med barn blir glada. Igår var det en flicka som hette Alice, 9 år, som sa att hon aldrig sett en höna på så nära håll. Hon fick ta upp henne och mamman tog kort och Alice såg så lycklig ut
Ida fyra år med sin älskade kompis Marianne ett år.
Varje dag får vi mellan 6 – 8 ägg. Sedan hönorna – som aldrig tidigare varit ute – börjat vara ute och äta gräs och annat gott har gulorna blivit så gula. Oj, oj, oj. Inga färgämnen här inte. Med en hönsflock har man aldrig tråkigt. Det händer något hela tiden. Det är skönt att bara sitta på en stol och titta på dom. Och lyssna, för hönorna skrockar och kacklar och tuppen gal av och till. Vilket skådespel.
Copyright: Helena Palena
